Vanliga tankar, känslor och rädslor när du börjar utmana dina rädslor
Känns det läskigt, obehagligt eller nästan förlamande att börja möta dina rädslor? Då är du i gott sällskap!
Jag har tränat på detta i 5 år och kan fortfarande få känslan av ”ska jag verkligen göra detta?” i vissa situationer.
Här nedan kan du ta del av olika rädslor och ursäkter som dyker upp inom mig när jag ska säga nej till saker.
Du får också en kort beskrivning av hur jag brukade tänka och hur jag istället tänker idag.
Titta igenom innehållsförteckningen och se om det finns något du känner igen dig i.
Innehållsförteckning
Jag har ju inget annat för mig så då måste jag säga ja…
Skräcken när någon frågar ”ska du med på detta” eller ”kan du hjälpa till det här datumet?” och du ser att din kalender är helt tom den dagen! Ingen naturlig ursäkt att komma undan med från det du inte vill göra.
Jag visste såklart att jag kan dra en liten vit lögn, men det kändes inte rätt i mig.
Jaja, då får jag väl ta och säga ja då denna gången antar jag…
Idag ser jag på det helt annorlunda. En tom kalender innebär inte att jag är tillgänglig utan det är en 100 % legitim anledning att vilja umgås med mig själv.
Att ha en dag där jag inte har några planer för att t.ex. vila, titta på film hela dagen, träna, städa eller läsa böcker. Det är okay att boka in tid för mig själv och hålla på den bokningen.
Jag kanske missar något viktigt…
Det här är en av de rädslorna jag upplever påverkar mig mest när jag vill säga nej. Speciellt om det är något som känns som en ”once-in-a-lifetime” upplevelse.
Kanske känner du igen uttrycket FOMO – Fear Of Missing Out – vilket är applicerbart här.
Vad jag har insett är att om jag försöker göra allting så uppskattar jag inte något av det. Det blir istället bara en jakt på massa saker att checka av för att kunna säga ”jag har sett/gjort det”.
Ett minne som speglar detta är 2022 när jag och en kompis reste till London. Vi gick i snitt 20’000 de första tre dagarna för jag vill se ALLT.
Vet du vad två av de bästa minnena är? När kompisen tittar på mig och säger: ”Ska vi inte bara läggas oss här i parken en stund?”
Absolut att jag kunde klämt in någon mer sevärdhet om vi inte gjort det.
Såhär i efterhand inser jag dock att det hade bara varit ytterligare en ”checka av” som glöms bort medan det här minnet kommer bestå.
Gör mer med mindre är mitt nya motto där jag säger mer nej till saker för att kunna vara närvarande och verkligen uppskatta det jag faktiskt väljer att göra.
Det känns inte bra i magen att säga nej så kanske är det fel att göra det då?
Om det inte känns bra eller ”rätt” så är det nog fel sak att göra. Så brukade jag tänka kring att säga nej. Hade jag verkligen velat säga nej så borde det känts bättre i kroppen, eller hur?
Problemet är att det funkar inte så. Varenda gång du väljer att göra något du inte brukar göra så kommer du känna en känsla av obehag.
Varför det? För att din hjärna vill skydda dig från fara och gillar därför när du gör samma sak varje gång för då kan den förutse vad som kommer ske bättre.
Om du har en kompis som du alltid säger ja till i alla lägen så vet din hjärna vilken effekt den har och känner sig trygg. Om du en dag bestämmer dig för att säga nej så undrar hjärnan – ”vad kommer hända nu?”.
- Kommer kompisen avsluta relationen?
- Kommer kompisen att skrika på dig?
- Kommer kompisen att förminska dig och trycka ner dig?
- Kommer kompisen fysiskt att gå till attack?
Alla scenarion är kanske inte troliga ”i verklighheten”, men din hjärna kan inte skilja på verklighet och fantasi så för den är alla lika troliga.
Om du däremot säger nej och möts av förståelse så kommer din hjärna nästa gång känna sig tryggare att säga nej.
Idag ser jag det som att när jag har en inre konflikt som jag kallar det mellan vad jag vill göra (säga nej) och känner att jag måste göra (säga ja) så är det inte ett tecken på att det är fel att säga nej.
Det är bara ett tecken på att just den här situationen är ny och därför medför osäkerhet och rädsla.
Jag måste ge en lång förklaring om jag säger nej.
Så jag har bestämt mig att jag ska säga nej även fast det känns jobbigt. Det minsta jag kan göra är att ge en låååååång förklaring med mycket ursäkter och förminskande av mig själv till personen.
Det är en klassiker som fortfarande händer då och då. Känslan att behöva förklara mitt beslut för att motparten ska ”acceptera” mitt nej.
Jag kan se tillbaka på att skriva en förklaring med mycket ursäkter och förminskande som ett sätt att ”manipulera” personen. Om jag gör mig pytteliten och berättar att jag är sämsta människan på jorden för att jag säger nej så är det svårt att agera upprört (vilket är vad jag generellt är rädd för när jag säger nej).
Här kommer en historia om en av de tillfällen jag känt en otrolig frihetskänsla kring att säga nej.
Jag kommer ut från Willys och möts av en volontärarbetare som vill att jag ska bidra. Eftersom jag har svårt att säga nej så lyssnar jag artigt och efter en stund så säger han: ”Så behöver du bara fylla i här så skänker du 100 kronor”.
Vanligtvis börjar jag då famla efter ursäkter som:
- Öhm, jag vill läsa lite mer hemma innan jag gör det.
- Du, jag hinner inte nu för måste vidare.
- Fast jag ger redan till andra organisationer…
Något med den här gången fick mig att säga: ”Jag förstår men jag vill inte.”
Ingen förklaring, ingen ursäkt, inget förminskande utan bara ”Jag vill inte”. Jag kan fortfarande känna känslan av stolthet och mod när jag tänker tillbaka på den händelsen.
Idag känner jag oftast inte att jag behöver förklara mig och framförallt inte förminska mig.
Sen ger jag fortfarande förklaringar ibland för att jag VILL istället för att jag känner att jag MÅSTE.
Tänk om de blir besvikna?
Det finns en stor risk att de kommer bli besvikna. Troligen så frågade de ju dig för att de ville ha med dig.
En naturlig reaktion är då att bli besviken när du säger nej.
Rädslan för att göra andra besvikna var en av de rädslorna jag hade svårast för. Jag såg det som min uppgift att undvika att skapa besvikelse till varje pris – där priset oftast var mig själv och mitt välmående.
Om jag gjorde någon besviken så var jag en dålig, opålitlig och oempatisk person.
Om du är en ”duktig” människobehagare så vill du göra alla runt omkring dig nöjda, hela tiden.
Har du gjort det under lång tid så har du förmodligen blivit riktigt bra på det dessutom. Du har också tränat dig själv, din hjärna och ditt nervsystem att det är genom de här beteendena som du skapar trygghet.
Vad händer när du försöker ändra ett beteende du haft länge? Hjärnan får panik!
Varenda gång du gör något som avviker från hur du brukar göra kommer det känns osäkert, otryggt och obevkämt. Kanske får du upp tankar att du är självisk, egoistisk, lat, opålitlig – allt i ett försök att trycka in dig i ditt gamla beteende.
Jag gillar fortfarande inte tanken på att göra andra besvikna och när det väl sker känns livet inte kul alls i stunden.
Det är omöjligt att göra alla nöjda, speciellt om du ingår i mängden ”alla”. Du vet det säkert redan intellektuellt, men emotionellt känns det fortfarande jobbigt.
Idag tänker jag istället: Om det varit omvänd situation och den jag frågade känner som jag gör där och då.
Hade jag velat att den personen sa ja bara för att inte göra mig besviken i stunden?
Än så länge tror jag svaret alltid varit ”nej”.
Varför ska jag då tvinga mig att göra något som jag aldrig önskat av någon annan?