Om du inte är duktig på att laga bilar och din bil går sönder är det troligt att du lämnar den till en mekaniker.
Om du inte är duktig på att renovera är det troligt att du anlitar en hantverkare när du ska göra det.
Om du inte är duktig på att sälja bostäder är det troligt att du anlitar en mäklare när du ska sälja din bostad.
I de här fallen är det självklart att vi tar hjälp av någon som är duktig på ett område vi är dåliga på. Vi inser också att det är mer effektivt att ta in hjälp än att lägga tiden på att lära oss själva för att i slutändan uppnå mediokert resultat, i bästa fall.
Varför, varför, varför har vi inte samma mentalitet i arbetslivet?
Varför förväntar vi oss att alla medarbetare ska kunna samma saker, istället för att inse att vissa är starka inom område A medan andra är starka inom område B?
Varför är det inte självklart att jag ber om hjälp av någon som är briljant inom något (e.g. formulera sig väl i mail, skapa en arbetsplan, tänka efter i förväg)?
Nä, istället finns det en förväntan att jag ska göra det själv och i bästa fall uppnå medelmåttliga resultat. Det finns en bild av att vi ska vara ”runda” i vår kompetens och istället för att vara strålande på få saker blir vi medel på många.
Tänk vilka resultat och synergieffekter vi skulle kunna få om vi bad om hjälp och hjälpte varandra oftare. Att alla bidrog med det de gör bäst i varje situation.
Nästa gång du sitter och känner dig besviken eller frustrerad över en uppgift som känns svår så stanna upp och tänk. Finns det någon som är briljant på det jag har det besvärligt med just nu?
Kan jag ”hyra in” den kompetensen på samma sätt som jag hade hyrt in en mekaniker, hantverkare eller mäklare?
Du får ett bättre slutresultat om du får hjälp och personen som hjälper dig får känna sig kompetent och vidareutveckla deras redan existerande styrka!
Det är vad jag kallar win-win.