När kriget i Ukraina började sköljdes jag över av en känsla att om 1 vecka har vi alla dött i globalt kärnvapenkrig.
Oavsett hur ologisk den tanken är så var känslan där i alla fall.
Helt plötsligt kändes det som jag såg på livet mer klart. Vad vill jag faktiskt göra, uppleva, känna om jag bara har 1 vecka kvar?
När det inte finns något ”sen” så kändes det så tydligt vad som faktiskt var viktigt.
Om du på riktigt hade bara 1 vecka kvar att leva, vad hade du velat göra då? Vilka hade du velat träffa?
Nu förstår jag att du inte kan vända upp och ner på hela livet och släppa allt ansvar, men kanske kan du skap lite mer utrymme för det som är viktigast för dig.
Sen kan du såklart fortsätta att skjuta på det och ta det senare – för du har ju ett senare, förhoppningsvis.